Jag trodde jag skulle bli ledig igår och hade smått börjat förbereda mig på det och fundera över om jag skulle åka med mamma in till Göteborg eller stanna hemma (trodde att mitt bokpaket skulle komma och att jag i så fall kunde börja läsa i någon av böckerna, men det visade sig att det inte låg någon post till mig i brevlådan överhuvudtaget). Då, medan jag åt frukost, ringde telefonen och efter samtalets slut började jag göra mig iordning för att jobba i Ytterby och köra mamma till tåget.

Efter jobbets slut gick jag bort till friskis för att gå på ett medelpass. Kände mig dock väldigt trött och hade stor lust att åka hem i stället. Men jag pallrade mig ändå dit, kämpade mig i genom passet och andades ut med en bra känsla i kroppen när passet var över.

Märkte dock att mobilbatteriet tagit slut. Märklig känsla att vara utan mobiltelefon och att vara oantagbar. Att inte ens kunna få reda på vad klockan är. Vid sådana tillfällen är det lätt att man börjar fundera över hur man gjorde innan mobiltelefonerna fanns. Avsade man tidpunkter vid vilka man skulle stå på en viss plats för att bli hämtad? Vad gjorde man om det blev försenat?

Det var så typiskt att det skulle hända just vid ett sådant tillfälle då jag behövde telefonen för att berätta när jag senare skulle gå av tåget och därmed kunna bli hämtad och på så vis komma hem. Jag fick i vart fall låna telefonen i receptionen (tack!) för att ringa hem.
Men när jag skulle gå av tåget stod ingen av familjens bilar på pendelparkering. Jag tänkte mig att mamma eller pappa var där hemma, plötsligt tittade på klockan och utbrast: "Skulle inte Elin hämtas nu?" och sedan fortast möjligen satte sig i bilen och körde iväg.

Men klockan tickade på och det gick fler och fler minuter och fler och fler bilar körde förbi. Jag började tänka på att de kanske missuppfattat att jag skulle bli hämtad 19:35 och inte 18:35. Med insikte att jag skulle behöva stå i regnet och blåsten i en timma fick mig att bli en aning uppgiven och irriterad. Jag kunde ju inte ringa och fråga om de var på väg, om de hade missuppfattat eller om de rentav hade glömt av det helt och hålllet (vilket i och för sig inte var så troligt).
Så jag stod där och försöke kisa genom regndropparna mot klockan på tågstationen och såg att det med stor möjlighet hade gått tio minuter.

Men så hörde jag någon ropa mitt namn och på andra sidan stod mamma, och även lite längre bort pappa. De hade gjort ett annat ärende medan de skulle hämta mig, vilket jag på något sätt inte kunde få reda på. Mamma sa att hon hade sms:at och ringt, vilket hon sedan kom på inte gjorde varken till eller från eftersom jag ändå inte gick att nås. Men det är sådant som är lätt att glömma av när man i vanliga fall kan nå andra personer ungefär vilken tid på dygnet man vill.
I vilket fall kom jag hem, något blöt och trött i kroppen efter träningspasset.