Läste ut "Bara någon att straffa" i söndags medan Vasaloppet pågick.
Välskriven, mörk, hämndlysten och med en önskan om att det ska vara som förut. Där har ni boken sammanfattad i en mening.

Efter första kapitlet visste jag inte om jag skulle klara av att fortsätta läsa. Hade ingen aning om vart handlingen skulle ta mig eller på vilket sätt. I första kapitlet blir en kanin skoningslöst dödad (huvudet blir slaget mot en sten fyra gånger). Jag kände på mig att det skulle hända så fort Johan Linder kom in i bilden, jag var rädd för det och tvekade många gånger om jag skulle fortsätta läsa eller inte. Men som ni förstår fortsatte jag alltså.

Om det är något jag inte klarar av att läsa är det när djur blir misshandlade eller dödade. De är så försvarslösa och kan inte på något sätt förstå varför någon misshandlar dem. De har bara sina instinkter att tillita sig på.
Jag var rädd för att det skulle ske fler djurmisshandlingar eller dödanden. Hade så varit fallet hade jag lagt ifrån mig boken direkt. Jag blir så arg och ledsen att jag inte klarar av att läsa vidare. Då blir jag den försvarslösa och kan inte förstå hur man inte kan se det som en självklarhet att man inte behandlar levande organismer på ett sådant sätt.

Förutom det där första kapitlet kan jag rekomendera den, just för att den är så bra skriven. En utmärkt deburoman från Ahlström.
Känner mig väldigt glad över att få läsa så många bra böcker i rad!