Tomas Bannerhed fick en stor debut med "Korparna" då han vann både Augustpriset 2011 och Borås Tidnings deubatantpris tidigare i år. Och nu har jag alltså läst hans debutroman.

 

"Korparna" handlar i stort om en småbonde och hans son på smålands landsbygd under 70-talet. Klas, sonen, som är kring tolv år förväntas ta över marken och jordbruket som har gått i arv i flera generationer. Hans far oroar sig för skörden och är en aning paranoid. Han är rädd att hans grannar ska stjäla boskap eller skördredskap, eller bränna ner byggnader för honom. Han går omkring och mumlar för sig själv och grannarna har mer eller mindre vänt honom ryggen.

 

Klas största intresse är dock inte jordbruk utan fågelskådning och han är duktig i skolan. Hans far tjatar på Klas att han ska hjälpa till, så att han lär sig innan det är försent. Och för att fadern är gammal och knappt orkar längre. Genom hela boken känner man av den trötthet, bitterhet och paranoia som fadern känner. Det hänger som ett stort, tungt moln över hela familjen och berättelsen. Ingen i familjen orkar egentligen kämpa vidare med att driva gården, men faderns envishet och önskan om att gården ska gå vidare i familjen tvingar dem alla att stanna kvar och försöka.

 

En tung, bra berättad historia och en stark debut.