Håller på att läsa boken "Born to run" och jag blir så inspirerad av att springa. Springa långt. Så när jag har klarat av att springa hela Göteborgsvarvet utan att stanna eller bli skadad (hoppas så på att det blir nu i år) kommer mitt mål förmodligen förflyttas till att klara en hel maraton. Och om inspirationen håller i sig, till att bli en ultramaratonlöpare. Så inspirerad är jag just nu av att läsa boken.

 

Jag kommer återkomma med någon slags fullständig recension när jag läst ut den, men hittills kan jag säga att den handlar om att vi människor, Homo Sapiens-släktet är födda till att springa långt. Att det var det som gjorde att vi överlevde de starkare (och eventuellt intelligentare) Neanderthalar-släktet. Och att våra förfäder sprang långt för att utmatta byten som hjortar, och det barfota. Inte i några nya löparskor. I boken framställs fakta om att nya löparskor egentligen motverkar de syften som skoföretagen hävdar att skorna har. Som att de innehåller extra dämpning för att kroppen inte ska ta så stor skada vid varje fotnedsättning (som ju görs med otrolig kraft). Enligt bokens författare, och de studier han har granskat, är det bättre att springa i ett par gamla, utslitna skor. För vår kropp är alldeles själv utmärkt bra på att stabilisera fotnedtrampen och kroppen så att vi undviker skador och orkar springa långt.

 

Blev inspirerad av det och gav mig igår ut och sprang elva kilometer i min gamla joggingskor som jag haft ända sedan jag gick i högstadiet. Jag fick min bästa springtid hittills på lång distans och stundtals kändes det som att jag flög fram. När mördarbackarna tornade upp sig tänkte jag "åh, herregud, hur ska det gå den här gången?". En tanke jag inte hade behövt tänka. Jag nästintill flög uppför backen och vid backkrönet kunde jag inte återminnna mig vad det var jag hade tyckt var så jobbigt med de där backarna. Så himla häftig känsla. Obeskrivligt.

 

När jag kom hem hade jag dock fått blåsor på framsulan och var lite spänd i ena vaden (vilket jag fortfarande är). Men jag tänker testa att ha de gamla joggingskorna ett tag till och se vad det leder till. Märker jag att jag orkar springa längre, fortare och utan att bli skadad tänker jag verkligen ge författaren rätt och eventuellt skaffa mig ett par barfotaspringskor. Delvis är jag redan nu beredd att göra det, för jag vill tro att naturen själv vet bäst på vilket sätt ett däggdjur ska springa för att orka och för att kunna överleva. Och det utan att behöva springa med skor på.