Härom kvällen, vid tid för läggdags lät det som att våra två katter bråkade. De gör det ibland, på skoj, men jag särade ändå på dem, skällde lite på den äldre katten och tog in lilla sköldpaddan och lät henne sova i mitt rum.

 

En kväll senare sov Patrik över hos mig och ännu en gång lät det som att katterna bråkade. Men det tog ett litet tag innan vi upptäckte att så inte var fallet. Ljudet som lät som att tre katter slogs kom från en katt allena - Elsa-Sara. Hon såg sin svans i ögonvrån, började morra och fräsa och jaga den. Någon hon aldrig tidigare gjort. Hon har alltid givit intrycket av att vara väl medveten om att det är hennes egna svans.

 

När hon gjorde så gång på gång började jag bli orolig. Orolig och rädd. Patrik blev rädd för henne. Jag blev rädd för att hon hade fått någon psykisk störning eller personlighetskluvning. Jag hade läst en artikel i Illustrerad vetenskap om parasiter som tar sig in i djurs hjärnor och helt ändrar deras egenskaper och instinkter. Exempelvis får en parasit möss att inte fly från katter utan tvärtom rent av söka upp deras naturliga fiende för att bli uppäten eftersom det är på det sättet parasiten bäst förökar sig.

 

Hennes uppförande skedde utanför mitt rum vilket ledde till att vi fick svårt att sova. Jag hade en klump i magen av rädsla för att min sköldpadda och hennes egenskaper hade försvunnit. Till slut fick jag stänga in henne i det rummet där kattlådorna står, trots att jag var rädd för att hon skulle riva mig. Men det gjorde hon inte.

 

På morgonen hade det inte blivit bättre och jag blev än mer orolig. Patrik ringde veterinärer för att höra sig för om de visste var detta beteendet kunde komma från. Men eftersom det var helg var det bara akuta samtal som togs emot, vilket vi inte ansåg det vara. Istället sökte Patrik runt på internet  och hittade en insändare på en veterinärsite där en katt hade betett sig exakt som Elsa-Sara. Patrik läste insändaren och veterinärens svar högt. Under tiden hade jag en klump i halsen för att svaret skulle vara att det bästa var att avliva katten eftersom den var farlig för sig själv och omgivningen.

 

Men allteftersom han läste uppdagades det att beteendet berodde på ett sår på svansen och att sår i allmänhet gör katter tokiga. Jag andades ut. En tyngd lossnade från hjärtat. I värsta fall skulle vi bara behöva åka in till veterinären och skaffa en tratt.

 

Under dagen tänkte jag kring händelsen och kom fram till att om hon verkligen hade fått en psykisk störning hade hon med störst sannolikhet attackaret oss och inte bara sig själv. Hon har tvärtom inte rivit mig alls de senaste dagarna, vilket tillhör ovanligheterna. Och jag bör kanske förtydliga att hon inte river mig för att vara elak utan för att jag leker med henne och för att hon inte är medveten om hur vassa hennes klor egentligen är.

 

Nu, några dagar senare har hon alltmer börjat komma tillbaka till sitt vanliga jag. Hon har fortfarande ont i svansen men vi ser inget tydligt sår och vet inte vad hon kan ha gjort för att ha fått så ont. Hon biter inte på svansen, bara morrar åt den och försöker ligga still, så den borde snart vara läkt. Men så oturligt att det är just svansen eftersom katter inte direkt styr sin svans, utan den slår i golvet och får ryckningar på reflex. Jobbigt att ha ont i en kroppsdel som inte kan vara still. Jag själv skulle bli galen till slut.