21 km

2013-05-20 21:43:00
I torsdags när jag åkte in och hämtade min nummerlapp blev jag så himla peppad. Målgången för Göteborgsvarvet var uppsatt samt gångbroarna en springer under precis innan det börjar bli dags för att spurta ordentligt. Åh. Älskar spurten på slutet. Bara strunta i att benen varit blytunga de senaste kilometrarna. Bara öka farten. Öka frekvensen. Springa om alla som precis som jag bara önskar att en var på andra sidan målgången. Ge allt fastän det inte finns mycket kvar att ge. Veta att det är nära. Lyckoruset. Åh.
 
I lördags var det dags igen att ta mig de 21 kilometrarna genom Göteborg. Det var varmt. Det var kvavt. Jag hade sovit dåligt, men ätit och druckit bra. Jag tog mig i mål. Jag klarade mitt mål (att komma i mål utan att ha stannat och börjat gå). Jag drack energidrycker. Jag fick på magiskt vis nya krafter när jag kom upp på Avenyn där jag mer dansade än sprang fram till tonerna av Gangam Style. Jag började spurta på slutet. Såg en kvinna i rosa tröja till höger om mig göra detsamma. Jag bara ska före henne! Gav allt jag hade. Klarade det. Så obeskrivligt underbart.
 
När jag mötte upp Patrik och mamma sa jag "varför gör en sådant här?". De hade inget svar. Jag upptäckte att jag hade två blåa tår och en hel del blåsor (varav en stor). Men igår kom peppen att anmäla mig till nästa år tillbaka. Och den är kvar. Jag ska springa nästa år också. Det finns inte så mycket som gör en både helt matt men alldeles utomordentligt lycklig på samma gång. De få situationerna måste en hålla hårt i.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget:

Jag heter:
Kom ihåg mig?

Min mailadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
hittarecept.se
myTaste.se RSS 2.0