- När hon kommenterade något jag sagt med "Vem bryr sig?" och jag blev ledsen och ställd och tänkte att henne vill jag inte umgås med fastän det var hon som jag till slut var allra mest med.
- När jag var alldeles stensäker på att jag hade ett sommarjobb och de ringde försent på våren och berättade att de inte hade något jobb för mig den sommaren och jag visste inte vad jag skulle ta mig till utöver att vara besviken.
- När jag upptäckte att de flesta hud- och hårvårdsföretagen testade sina produkter på djur och jag blev så arg och skrev upp listor på företagen som jag aldrig mer skulle handla från.
- När du gjorde mig så arg att jag bestämde mig för att inte prata med dig på ett tag.
- När Annas mamma vände sig bak till oss i baksätet och frågade ifall vi hade hört om bombattentatet i Oslo och vi svarade nej och rädslan och ilskan som griper tag. Och Anna som sade att vår chef befann i Oslo. Och alla hundra tankar om vem eller vilka som kan ha gjort något sådant. Och sedan nås av nyheten av någon har sprungit omkring och skjutit ungdomar på en ö. Så arg. Så mållös.
- När bilen snurrade varv efter varv på motorvägen och jag minns att någon skrek. Kan ha varit jag själv. Och när snurrandet helt stoppades med hjälp av ett vägräcke.
- När jag var så nervös och upprymd över att jag skulle flyga för första gången men inte tog mig igenom säkerhetskontrollen på första försöket på grund av en solkräm. Och han som nästan precis var på väg tillbaka hem fick komma tillbaka och hämtade den och sade hej då en gång till och jag jobbade så hårt på att hålla tårarna kvar. Och när jag resten av flygplatsvistelsen pendlade mellan att känna mig som en stämplad terrorist och ett dagisbarn.
- När han sjöng om sommarkatter, förstörde en låt för mig och jag blev så otroligt ledsen att jag bara ville lämna festen precis med en gång tillsammans med den enda person som verkligen förstod varför.
- När han sa fel namn vid fel tillfälle och jag visste inte vad jag skulle göra längre mer än att gråta mot någon annan än hans axel.
- När vi åkte med Mathilda till veterinären och jag såg hur blodet först togs upp i sprutan, för att sedan sprutas tillbaka igen tillsammans med den där färglösa vätskan och jag tyckte mig känna och se hur hon in i det sista kämpade för att få leva. Jag tyckte mig känna att trots den smärta livet måste ha gett henne var hon ännu inte beredd att lämna det. Tårarna som föll. Veterinären som säger "Det är inte många tårar som fälls här när katter avlivas, så gråt på." Jag blev så arg på mänskligheten och grät ännu mer.
