Jag finner inte riktigt ord för det som hände i Trollhättan i torsdags. Det går bara att beklaga och tycka att det är förjävligt (ja, nu svär jag men det är för att jag är så arg och sorgsen). Och ge sin sorg till de drabbade och deras anhöriga.

 

Det går inte längre att blunda från att hatbrotten ökar, speciellt inte nu när det kom så nära och drabbade skolbarn. Asylboenden bränns ner. Alltså lokaler där människor som flytt från krig och terror som inte ens går att föreställa sig, ska kunna få bo i den långa och jobbiga väntan på att få reda på om de får bli svenska medborgare eller inte. Kära Sverige, vi måste göra något åt det här. Vi kan inte ha det såhär. Vi kan inte gå runt och hata varandra på förutfattade grunder så till den grad att vi får för oss att det blir bättre av att vi skadar och mördar varandra. För om vi ser till historien har det aldrig riktigt löst några problem.

 

Politikerna har absolut ett ansvar i att försöka få till en bra integration, men jag tycker även att det kan ligga ett ansvar hos oss medborgare. Ett ansvar i att försöka vara öppna gentemot varandra och respektera varandra. Ha samtal, lyssna, berätta, debattera och försöka förstå. Öppna våra hjärtan och släppa in i vår tankeverksamhet.

 

Vi måste bära med oss händelsen i Kronogården, bilden av Aylan Kurdis döda, treåriga kropp och strömmen av människor som tvingats lämna sina hem för att försöka överleva. För att kanske förstå och ha mer empati för varandra.

 

Till sist vill jag länka till den här krönikan från Aftonbladet Kultur, där Martin Aagård skriver att vi måste inse att den här attacken inte var slumpmässig mot vilken skola som helst utan mot en där många mörkhyade barn går. Att vi måste se den här händelsen för det hatbrott det är och försöka förbättra det här samhället utifrån det.