Promenerade genom Göteborg eftersom alla bussar och vagnar var inställda i centrala staden då det var demonstrationernas dag. Hamnade mitt i paraden medan den marscherade genom Vasastan. Hittade en lucka och sprang igenom. Ställde mig vid sidan av för att titta på. Fick sol i ansiktet och på armarna eftersom det var för varmt att bära jacka. Sedan kom det. Det som alltid händer när jag bevittnar demonstrationstågen på håll. Den kraftfulla svärmen av känslor som bubblar upp inom mig. Och som till slut tar sig i uttryck av tårar eftersom urladdningen måste ta vägen någonstans. Är rörd, känner kämparglöd, känner glädje för att det finns så många människor som visar vad de står för, blir ledsen för att de ens behöver demonstrera. Allt det här på samma gång. Ni förstår ju, det måste ju ta vägen någonstans. Tänker på att det här är folkets röst. Folkets fysiska röst som de visar upp för alla andra: det här står jag för. Inte gör som jag och röstar tyst och anonymt en gång var fjärde år. Tycker det är så modigt. Det ger mig hopp för mänskligheten och det fria samhället. Funderar på hur den här känslo-cocktailen hade tagit sig i uttryck om jag själv hade varit en av dem som gick där, var del av en stor folkmassa som paraderar genom Göteborgs gator, och kanske skandedar: "inga gator, inga torg, åt nazister i Göteborg". Någon gång ska jag ta reda på det, tänkte jag och torkade bort en tår under solglasögonen och började vandra hemåt igen långt innan hela paraden hade nått Götaplatsen (de var så otroligt många, vilket fick ännu en tår att tränga fram i ögonvrån).

---