Ju fler veckor som går efter att metoo-hashtaggen började florera runt i sociala medier, desto härligare känner jag att det är att leva i denna tid. När det inte har gått en dag sedan fler och fler vågar berätta vad som har hänt, och vad som händer. När fler arbetsgrupper (senast idag var det kvinnliga byggarbetare under hashtaggen sistaspikenikistan) berättar om kulturen inom deras bransch, och visar på att det inte är någo som bara händer inom specifika yrken. Alla sexuella övertramp och tarvligheter som sker överallt och här är beviset. Att det känns som att alla vågar berätta nu, att män avskedas och ställs i rampljuset för att de ska ta mig tusan SKÄMMAS över sitt beteende. En sådan urladdning. En lättnad. Vem kunde ha anat det för ungefär en månad sedan? Är så stolt över alla som har vågat, och alla som har orkat berätta. Så fantastiskt att leva i en tid när det HÄNDER saker. Mina vänner, det här känns som en snöboll som bara fortsätter att rulla nerför backen och bli större och större och omöjlig att stoppa.

---