På fredag är det begravning. För min kusin som gick bort i början av månaden. Min så omtyckta kusin. Församlingshemmet i Romelanda är för litet. Vi ska vara i ett större i Kungälv istället. 

Det är vanligt när någon dör att beskriva personen som någon som älskade livet. Men jag kan faktiskt inte tänka mig någon det passar bättre in på än Sara. Någon som älskade andra människor, och att umgås, så mycket. Som älskade skördetiden och att ta vara på vad naturen ger så mycket. Förutom min mormor då kanske. Som alltid hade ett skratt, något påhitt, eller tokighet på lur. Som ville sprida glädje och gemenskap. Alltid med en glimt i ögat. Som hörde av sig och kollade så att alla vi kusiner mådde bra, och var nyfiken på vad vi höll på med för projekt i livet. När jag var barn kunde hon helt spontant dyka upp på vår parkering för att hon hade vägarna förbi. Bjöd in sig själv på fika eller fick med oss ut till havet för att bada. Det var alltid lika glädjande att se "nej men det är ju Sara som har kommit". Hon ville skola om sig till rörmokare, en bransch som lät kul och som behöver fler kvinnor tyckte hon. Men cancern ville annat och hon blev aldrig färdigutbildad. 

Hon hade ett rättvisepatos och ett civilkurage, som jag alltid har avundats henne. Hon såg till att ta till vara på saker. Nämen mormors gamla rostiga våffeljärn, det ska väl jag lyckas ge glansen tillbaka och få igång. En sådan person. En inspirerande person. Som jag är oerhört tacksam över att få ha lärt känna och växa upp med. Är också glad över att jag fick iväg, och fick chansen att skriva, ett sista meddelande till henne. Där hon fick veta att jag är ledsen, men också tacksam över alla minnen och att det betyder så mycket för mig att hon hann träffa mina barn.

Nu får du träffa din pappa igen. Vår mormor och morfar. Och jag är säker på att du sitter och diskuterar årets zucchiniskörd med min farfar, det gjorde ni varje år du kom förbi och tog med dig en nyplockad zucchini hem. Vila i frid nu. ❤