Det här är en av mina favoritvyer. Den kanske inte ser så mycket ut för världen, och det var svårt att fånga djupet på bild. När jag tittar mellan lyktstolparna, tänker bort dem och asfalten, och när husen är dolda därbakom, så har jag en horisont där gräset möter himlen. Då är det som att jag vandrar omkring på kullar. Då är det som att jag är i naturen och världen framför mig är oändlig. Kanske ett äventyr som väntar. Eller bara lugnet som bara en naturupplevelse kan ge. Men så går vi några steg till och förtrollningen är bruten, och jag är tillbaka i staden med barn som ropar från gungorna och cyklar som swishar förbi. Det blev en kort paus där i lugnet. 

Förra veckan var tung. Vi hälsade på min kusins familj. Kom med fika, matpaj, och kramar. Barnen busade runt, tittade på hönorna, åt bär, och hoppade studsmatta. Kom på mig själv med att önska att detta skulle ha varit ett tillfälle innan hon gick bort, så hon också hade kunnat vara där. Det är fint att få sörja ihop och glädjas över minnen och det som fortfarande finns kvar. 

Avslutade veckan med att lämna av tvillingarna hemma hos mina föräldrar och sedan dra iväg på brädspelshäng hos Malmgrens. Som Anton har längtat efter att få spela spel. ❤ Är så tacksam och lättad över att det går att lämna bort barnen till barnvakter numera.

Den här veckan har vi inget speciellt inplanerat ännu. Man och kanske barn har dragit på sig en förkylning så det får väl ske tillfriskning först och främst. Hursomhaver, ha en fin vecka.