Semlor, våfflor, och en krossad blomkruka
2024-02-21 08:00:00
Fat Tuesday bun, waffles, and a broken flower pot
Häng med på några dagar i februari. Det var snöigt ett tag och älven höll på att frysa till is igen efter en kort period av upptining.
Gjorde smet till raggmunk en dag. Vilket jobb det var. Trodde raggmunk var något som gick att slänga ihop på ett litet kick, typ som ugnspannkaka, men nej. En himla massa potatis som skulle rivas och kramas ur vätska. Tog mig en timme ... Kändes som en hemmafru-rätt, eller något som serverades på ett värdshus från en svunnen tid. Och barnen började bli trötta och otåliga i bakgrunden. Tänker att jag aldrig mer ska göra raggmunk.
Jag hade en idé om att åka med pulkorna igen. Vet ju aldrig när snön kommer tillbaka. Men det hanns inte med. Annat vi har gjort inomhus istället: byggt kojor i alla rum med filtar över diverse möbler, och kasta ner lejonet och älgen bakom soffan som en iscensättning av Lejonkungen.
På fettisdagen hade det kommit lite mera snö. Dagen innan hade vi varit på barnens första tandvårdsbesök och räknat tänder och fått information - smidigt att få samma tid till båda tvillingarna.
Vi hade över Malin med partner på tacos. Fortfarande lika svårt att hålla igång ett samtal tycker jag medan tre fjärdedelar av hjärnan är fokuserade på barnen och deras behov. Tröstar mig med att det inte alltid kommer vara så.
Avslutade med semlor, som sig bör. Ett foto taget precis efter en av tvillingarna fick tag i grädden.
På alla hjärtans dag fick jag för mig att jag väldigt gärna vill rensa bort bananlådorna med barnleksaker. Så upp med innehållet på bordet och försöka sortera i olika högar. Vad jag lärde mig ifrån det här: vi bör inte hålla på med projekt utöver vardagssysslorna om vi inte är fler vuxna hemma. Tog så mycket energi att bli avbruten av barnen hela tiden och inte få det klart. Detta i kombination med andra grejer lade grunden till min spänningshuvudvärk.
Vi testade en ny taktik att gå med vagnen en stund själv medan den andra var kvar hemma och chillade. Kändes som att jag var på rast på jobbet och fick titta på klockan för att veta hur lång tid jag hade kvar innan jag behövde lösa av Anton.
I lördags. Då var det soligt och gött och jag kände att det här måste vi utnyttja och vara ute länge. Vi tog med barnens farmor på promenaden. Barnen vägrade somna. De kanske också ville få njuta av solskenet.
Till slut gav vi upp nattningsförsöket och satte oss vid ankdammen med vår fika. Lapade solsken och lagrade D-vitamin. Ett av barnen stod på bänken och vinkade och vinkade till alla som passerade förbi. Vi studerade en kaja som proffsigt nafsade i sig en majskrok som hamnat på marken.
Vi drack te och lekte med kåsorna mot bänken. Stannade vid några gungor på vägen hem. Och sedan slocknade barnen som små stockar hemma.
Första blomkrukan har åkt i marken med hjälp av små fingrar som sträcker sig över fönsterbrädor. Så glad över att ingen liten person skadades. Det positiva är att växten verkar ha klarat sig och har fått ny kruka och ny jord - något som stod på att-göra-listan. Där fick vi en spark i baken.
I måndags lagade jag våfflor till frukost. Kände att något behöver göras åt situationen att barnen knappt vill äta om de blir matade med sked. Gjorde smeten och ställde fram våffeljärnet dagen innan. I mitt huvud skulle detta inte ta längre tid än grötarna vi gör varje morgon. Men jodå, det tog ju ett tag. Tur att det går att äta så fort en är färdig. Och det var det om detta.
Kommentarer
Trackback
