Förra veckan sa min kropp ifrån. På riktigt. På skarpen. Att jag behöver stanna upp och vila. Tydligen räckte inte rejäl spänningshuvudvärk för att jag skulle lyssna. Jag vaknade helt öm i kroppens alla muskler, precis som efter feber. Kroppen slutade kunna reglera sig själv. Jag frös eller svettades, inget däremellan, som att jag hade feber men utan att ha feber, och oavsett vad jag hade på mig för kläder. Hade yrsel. Magen var helt satt ur spel. En natt var jag så illamående att jag kräktes. Jag kände en stor tröskel inför att lyfta barnen. Inte ens upp till skötbordet förmodde jag. Jag hamnade i en dålig cirkel av att vara hungrig men inte få i mig något. Var glad om jag fick i mig o'boy eller chips, hellre det än inget alls.

Legat i soffan och gråtit över att jag var så trött och ville bara få sova när barnet jag nattade tagit lång tid på sig och Anton fått ta över. Skämts över att jag inte orkat ta hand om mina barn. "Du är ju sjuk, du behöver vila", säger Anton till mig. "Njae jag är fysiskt och mentalt trött", svarar jag och tänker att det är inte en förkylning jag har. "Ja, det är att vara sjuk, Elin." Jaha, ja, jo.

Så jag behöver ta en paus. Från det mesta. Det här har byggts upp över veckor, om inte till och med månader. Varit stressad i så många olika situationer. Främst vad gäller barnens mående. Äter de tillräckligt? Sover de tillräckligt? Är de lyckliga? Varför skriker de? Varför är de otröstliga? Vad vill de göra nu? Byggt upp i mitt huvud att vi måste lägga beställningar på apoteket, IKEA, Sellpy nu nu nu men att det inte hinns eller orkas med under en dag; eller suttit uppe sent på natten och lagt artiklar i varukorgen när jag egentligen verkligen borde ha sovit. Tagit ut mig fysiskt genom att bära barnen (ibland båda samtidigt), och lyft hela den tunga barnvagnen istället för i delar. Gått långa promenader med axlarna spända vid öronen och sammanbitna käkar när barnen inte somnat och jag har behövt gå ännu längre tills de gjort det. Samt sovit varannan vecka i en alltför hård säng och haft nätter med oroliga och otröstliga barn. Gråa dagar som, likt dementorer, suger livsglädjen ur mig. Försökt planera in aktiviteter med olika datumförslag med vänner och behövt kolla med potentiell barnvakt för varje nytt förslag. Haft dåligt samvete över att jag inte hört av mig till vänner och kollat läget, eller besökt min farmor tillräckligt ofta. Försökt parera för gråten och hålla barnen (och hela familjen) glada, ibland förgäves. Försökt förstå vad som får dem att sitta länge vid matbordet och nöjt äta. Blivit nedslagen när den tidigare favoriten ärtor inte längre varit intressant. Varit så trött. Men ändå inte gått och lagt mig.

Och. Suttit och stressat upp mig när en nattning tagit längre tid och jag har då bara tänkt på att för varje minut som går har min egentid krympit. Stressad och irriterad över att då hinner jag inte med att göra blogginlägg som tänkt. Det blev deadlines och måsten, mer än kul. Och då. Då är det ju inte värt det.

Har varit glad över att jag har kunnit få till ett inlägg varannan dag. En regelbundenhet jag gillar. Ett tag tänkte jag att jo men jag klarar väl av att gå upp till ett inlägg om dagen. Är glad över att jag inte gjorde det. Det är ju en hobby. Något som ska vara kul och inte uppstressande.

Jag tar nu en bloggpaus på obestämd framtid. Kanske en vecka. Kanske en månad. Eller två. Behöver vila upp mig och få till nattningar och sömn och matsituationen och pauser och orka söka jobb. Och planera inför barnens ettårskalas. 🎈 Så länge finns jag väl på BeReal och messenger när jag orkar svara.

Ta hand om er så länge, och njut av vårtecknen som börjat komma. (Tryck gärna på hjärtat här nere. Tack tack tack.)