Höstens mörker har anlänt. Än så länge äter vi frukost och middag när det är lite dagsljus. Taklampan får hjälpa till att lysa upp dimmiga dagar. Har varit, är, så trött. En kombination av mörker, nya rutiner, och sjukdom. Trodde jag skulle hinna så mycket under de 15 timmar som barnen är på förskolan. Tog ut mig första, riktiga, veckan med att gå och handla, stressa över att söka jobb, städa, stressa för att hinna hämta barnen i tid, stressa över att barnen inte har kläder och skor för den kommande årstiden. Efter det har jag mest bara hunnit vila under tiden barnen är omhändertagna. Vila ikapp mörkret, nya rutiner, och sjukdom. Och vila ikapp att barnen vaknar tidigt och har oroliga nätter. Något förskolepedagogerna försökte hinta om; det kommer att bli många drömmar och oroligheter såhär i början. Mycket nytt att processa från dagen.

Vi fortsätter landa i den nya vardagen. Hitta sätt. Är tacksam över att vi kan få hjälp med avlastning ibland. Riktar många tankar åt ensamstående. Även om det aldrig är någon idé att jämföra. Börjar få tillbaka sömnen igen. Jag lägger mig försent varje kväll. Tänker varje dag att ikväll ska jag komma i säng i rimlig tid. Varje morgon har jag förbannat att så inte skedde. Men så sov barnen till efter klockan sex, närmare sju. Istället för runt fem. Och det gör så mycket för humöret. För förväntningarna. För orken. 

Förra veckan åkte vi in till Götlaborg på en brädspelsdag, och veckan innan var vi på en överraskningsfest för Antons bror. Kul! Tror jag bara inte förstod hur mycket jag behövde få vilat efter tillställningarna, så vill ta med mig det som en lärdom. Denna vecka ska jag och mamma försöka ta med barnen på en dansföreställning, och till helgen umgås med vänner. Annars: ta oss igenom vardagen och oktobervädret. Plötsligt är det 2°C på morgonen?! Var glad över att vinterskor till barnen i rätt storlek redan var införskaffade. Ha en fin vecka!