Kidsen, barnen, tvillingarna, vildingarna, trollen, hjärtegrynen har börjat förskolan. De veckor jag alltid tyckt legat så långt bort, även när det bara var två veckor bort, är nu här och snart passerade. Jag visste inte innan vad jag skulle känna. Jag vet kanske inte riktigt nu heller. Vi är fortfarande i inskolning. Lägger på antal timmar och moment steg för steg. Det känns i grunden bra - de är alltid glada när vi hämtar dem. Det har varit skönt att få egentid. Det har gråtits lite vid lämning (både förälder och barn), men vid hämtning har vi fått höra att det har gått bra under dagen. Har fått höra att det är två goa ungar. ❤ Betydde så mycket att pedagogen sa det. Tolkar det som att barnen har känt sig trygga nog att visa vilka de är och härjat runt. 

Trodde separationen skulle kännas jobbigare. Trodde att jag skulle ha svårt för att de är någon annanstans och hittar på och lär sig och upplever saker utan att jag eller Anton är med som vittnen. Känner mig trygg i personalen och de är duktiga på att dokumentera och berätta. Vi har också försökt skapa en positivitet kring förskolan för barnens skull, och på så sätt även övertygat mig själv. Byggt upp scenariot att det kommer vara skönt för mig med barnpassning (för att förenkla förskolans verksamhet) och kul för barnen att få utmanas av andra människor och situationer. Hoppas att det håller i sig. Nu väntar vi på att alla vabbdagar ska komma, och att vårt immunförsvar ska få bli starkare. Och att jag får ett jobbkontrakt att skriva under.