Kidsen, barnen, tvillingarna, vildingarna, trollen, hjärtegrynen har börjat förskolan. De veckor jag alltid tyckt legat så långt bort, även när det bara var två veckor bort, är nu här och snart passerade. Jag visste inte innan vad jag skulle känna. Jag vet kanske inte riktigt nu heller. Vi är fortfarande i inskolning. Lägger på antal timmar och moment steg för steg. Det känns i grunden bra - de är alltid glada när vi hämtar dem. Det har varit skönt att få egentid. Det har gråtits lite vid lämning (både förälder och barn), men vid hämtning har vi fått höra att det har gått bra under dagen. Har fått höra att det är två goa ungar. ❤ Betydde så mycket att pedagogen sa det. Tolkar det som att barnen har känt sig trygga nog att visa vilka de är och härjat runt. 

Trodde separationen skulle kännas jobbigare. Trodde att jag skulle ha svårt för att de är någon annanstans och hittar på och lär sig och upplever saker utan att jag eller Anton är med som vittnen. Känner mig trygg i personalen och de är duktiga på att dokumentera och berätta. Vi har också försökt skapa en positivitet kring förskolan för barnens skull, och på så sätt även övertygat mig själv. Byggt upp scenariot att det kommer vara skönt för mig med barnpassning (för att förenkla förskolans verksamhet) och kul för barnen att få utmanas av andra människor och situationer. Hoppas att det håller i sig. Nu väntar vi på att alla vabbdagar ska komma, och att vårt immunförsvar ska få bli starkare. Och att jag får ett jobbkontrakt att skriva under. 

På fredag är det begravning. För min kusin som gick bort i början av månaden. Min så omtyckta kusin. Församlingshemmet i Romelanda är för litet. Vi ska vara i ett större i Kungälv istället. 

Det är vanligt när någon dör att beskriva personen som någon som älskade livet. Men jag kan faktiskt inte tänka mig någon det passar bättre in på än Sara. Någon som älskade andra människor, och att umgås, så mycket. Som älskade skördetiden och att ta vara på vad naturen ger så mycket. Förutom min mormor då kanske. Som alltid hade ett skratt, något påhitt, eller tokighet på lur. Som ville sprida glädje och gemenskap. Alltid med en glimt i ögat. Som hörde av sig och kollade så att alla vi kusiner mådde bra, och var nyfiken på vad vi höll på med för projekt i livet. När jag var barn kunde hon helt spontant dyka upp på vår parkering för att hon hade vägarna förbi. Bjöd in sig själv på fika eller fick med oss ut till havet för att bada. Det var alltid lika glädjande att se "nej men det är ju Sara som har kommit". Hon ville skola om sig till rörmokare, en bransch som lät kul och som behöver fler kvinnor tyckte hon. Men cancern ville annat och hon blev aldrig färdigutbildad. 

Hon hade ett rättvisepatos och ett civilkurage, som jag alltid har avundats henne. Hon såg till att ta till vara på saker. Nämen mormors gamla rostiga våffeljärn, det ska väl jag lyckas ge glansen tillbaka och få igång. En sådan person. En inspirerande person. Som jag är oerhört tacksam över att få ha lärt känna och växa upp med. Är också glad över att jag fick iväg, och fick chansen att skriva, ett sista meddelande till henne. Där hon fick veta att jag är ledsen, men också tacksam över alla minnen och att det betyder så mycket för mig att hon hann träffa mina barn.

Nu får du träffa din pappa igen. Vår mormor och morfar. Och jag är säker på att du sitter och diskuterar årets zucchiniskörd med min farfar, det gjorde ni varje år du kom förbi och tog med dig en nyplockad zucchini hem. Vila i frid nu. ❤

I fredags gjorde jag något jag har skjutit på. Jag var redan full av sorg och full av tårar. Hade fått reda på att min kusin som kämpat i flera år mot cancer inte hade länge kvar, att hon aldrig skulle få komma hem från sjukhuset. Så när Anton åkte iväg med tvillingarna på ett kalas jag inte orkade gå på, tog jag en promenad och lyssnade på Alva Sparreviks sommarprat. Hennes lillebror blev misshandlad till döds, ihjälslagen. För ett missförstånd över en försvunnen cider. En så futtig anledning. Så mycket hat som kan tändas och brassa upp. Det fick mig att tänka på Bianca Kronlöfs kortserie "Ta det som en man" där hon tar upp mäns våld mot män, och höll ett brandtal om att ni måste för fasen ta hand om varandra, folk dör ju! På promenaden, med Alvas röst i öronen och dödsbeskedet i huvudet, gick jag förbi dekalarna på bilden ovan. "Svinen från Blåvitt finns snart inte kvar". Ett sådant värdelöst och onödigt sätt att piska upp stämning på. Så otroligt meningslöst. För en fotbollsklubb. Herregud. Ta er i kragen. Folk dör ju. 

Utöver att jag kände ilska, var det även något trösterikt i att få lyssna på någon annan som också gått igenom sorg. Som också saknar någon som har försvunnit från deras liv för tidigt. Hon sa så fint om att vi måste få prata om de döda utan att det blir jobbigt (för andra), det är enda sättet att hålla kvar dem vid liv. Tack Alva för ditt sommarprat. Är så otroligt ledsen över att du hade något sådant att berätta. 

Jag har ingen snygg överbryggning från texten ovan. När man och barn kommit hem från kalaset packade vi om i bilen och åkte hem till mina föräldrar. Kände att jag behövde få gråta ihop med och krama mamma. Min syster med familj kom också. Det var fint att få vara samlade. Jag hade tänkt att vi kunde stanna en natt. Det blev till tre nätter. Dels för att det oåterkallerliga dödsbeskedet kom i lördags, och dels för att jag blev förkyld. Mitt i all sorg har även barnen fått en fjärde kusin, som vi alla längtar efter att få träffa. Sorgetårarna blandades med glädjetårarna.

Ha en fin augustivecka. Och ta hand om varandra. Ordentligt.