Igår sände tv4 ett Kalla Fakta-avsnitt där de hade granskat djurparken "Parken Zoo" i Eskilstuna. Det visade sig att utrotningshotade djur har blivit avlivade för att parken inte längre haft plats för dem. Deras slogan "Räddar världens djur" känns ju därmed malplacerad.

 

Programmet har lett till många reaktioner och relaterat i många, arga inlägg på de sociala medierna. Det är jättebra att folk reagerar och visar att de inte vill stödja en sådan verksamhet, men samtidigt är det tråkigt att folk blir förvånade. Djurparkers främsta intresse är alltid att vara en del av en nöjesindustri och tyvärr finns det en risk att det leder till vinstintressen istället för att hela tiden se till djurens bästa.

 

Enligt min mening borde det inte få finnas några djurparker eller cirkusar eftersom djuren inte ska vara där. Djur som lever ute i det vilda, som ska kunna röra sig helt fritt ska inte vara instängda. De mår inte bra av det. Ett exempel är delfiner som mår så dåligt att de begår självmord. Jag förstår inte varför det inte uppmärksammas mer eftersom människor tydligen är ovetande om baksidan med att hålla djur i parker.

 

Vill man så gärna att ens barn ska lära sig mer om djur så finns det böcker och tv-program där det visas djur i det vilda. Exempelvis gör BBC jättebra sådana program. Och vill man att ens barn ska se djuren för att lära sig mer så måste man faktiskt åka till de platser där de lever naturligt. Dessutom finns också det positiva med att åka till exempelvis Afrika för att se afrikanska vildhundar och elefanter att intresset för att hålla dessa utrotningshotade djur vid liv uppe om det leder till en ökad turistnäring.

 

Till sist vill jag tillägga, när jag ändå är inne på ämnet djur och turism, att man inte bör rida på elefanter när ni är utomlands. Dessa elefanter tvingas till att bli tama genom hemska metoder och mår fruktansvärt dåligt. Bidra inte till att nära den industrin när ni är utomlands eller i Sverige för den delen. Tack.

 

Imorse när jag skulle cykla till jobbet var det sex grader utomhus och blåste. Det var kallt. Mest kallt om öronen och händerna. Jag önskade att jag hade tagit på mig vantar och mössa. Men vantar och mössa redan! Det känns alldeles för tidigt. Jag som hade hoppats på att sommaren ändå ville hålla i sig lite till.

 

Som tur är har jag några saker att se fram emot nu under hösten. Exempelvis ska jag gå och se Chess på Göteborgsoperan, fylla år och ännu lite längre fram något som jag har sett fram emot ända sedan mitten av sommaren. Så jag välkomnar härmed hösten. Men jag kan ju fortfarande önska att det vore lite varmare. Speciellt på morgonen när man ska cykla.

 

 

 

 

 

Imorse tittade jag på TV-shop. Egentligen bara för att se vad de använder för roliga knep för att få folk att köpa deras produkter.

 

Medan de pratade på om deras produkter tänkte jag mest: Nej, du kan inte ha gått ner tio kilogram genom att använda den här produkten. Man går inte ner i vikt när man tränar, man går upp i vikt eftersom muskler väger mer än fett. Nej, du kan omöjligen ha gått från storlek 40 till storlek 34 genom att använda den här produkten. Inte utan att använda plastikkirurgi i vart fall. Nej, du har inte fått så fin hy genom att använda de där produkterna. Du ser mest photoshopad ut. Nej, man får inte magrutor efter bara sex veckor. Om man inte har någon sjukdom som gör att ens muskler växer snabbare.

 

I början av vissa inslag kunde jag känna mig sugen att köpa produkten, men så säger de något knasigt som "du får de låren du alltid drömt om". Eh, nej. Jag har inte drömt om några speciella lår. Du vet väl inte hur jag vill att mina lår ska se ut? Kanske är det så att jag är supernöjd med mina lår precis som de är. Precis som du där i teven också borde vara.

 

De spelar på att alla vill vara smala, gå ner i vikt och ha fin och jämn hy. Men alla vill inte det. Faktiskt. Alla blir inte attraherade av en slank figur. Vissa blir exempelvis attraherade av att det finns lite hull, lite kärlekshandtag. Egentligen är det sjukt att de utgår från att alla vill se likadana ut. Och att det är att alla vill vara smala och ha magrutor.

 

Jag tänker mig att det är främst personer med låg självkänsla (eller självförtroende, har ännu inte riktigt förstått skillnaden) som köper de här produkterna. Som tänker att deras liv kommer bli bättre om de använder de här produkterna. Men det som händer är att man a) märker att produkten inte fungerar som de påstått eller b) om den nu visar sig generera de resultat som påståtts, flyttar komplexet till någon annan del av kroppen för man märker att det inte blir någon större förändring i ens omgivning. Kanske är det min näsa som är alltför sned?

 

Det är så tröttsamt när reklammakare tror att alla vill följa det rådande idealet. Det idealet som media själva skapat men som är omöjligt att uppnå för ungefär de flesta. När ska reklam börja rikta in sig på att alla ser olika ut, och att det helt enkelt är bäst så? När ska media sluta påstå att allt blir bättre om man ändrar sitt utseende? För det blir inte bättre på insidan bara för att man ändrar på utsidan.

 

 

En kall januarimorgon 2007 spelade en violinst i Washinton, DC Metro Station. Han spelade sex Bach stycken under 45 minuter. Det ingen av de ungefär 2 000 passerande människorna märkte var att det var Joshua Bell, en av världens mest kända och bästa musikanter eller att han spelade några av de svåraste stycken som finns. För att de hade bråttom.

Jag tror inte att jag heller hade stannat och lyssnat. Speciellt inte om jag var på väg till skolan eller jobbet. Men jag tycker det känns lite ledsamt att man inte alltid ger sig tid att få njuta av något vackert. Som en soluppgång som är otroligt magisk, en gatumusikant som spelar något av det finaste man hört, en virvelvind som fått tag i några löv, en fjäril som stannat kvar på en blomma. Att man inte alltid tar allting för givet eller bara ger sig tid när man har det inplanerat i sin kalender.
Bara ibland stanna upp, betrakta, bli överrumplad och bara beskåda något enkelt och vanligt men ändå så vackert och unikt.

Läs lite mer om det här och här.

Igår (rättare sagt i natt) vann Sverige Eurovision Song Contest. Så himla, himla roligt! Och största gratulationen till Loreen som var så otroligt duktig på scen! Jag rös under hela hennes framträdande, vilket jag gör varje gång jag ser det. Vilket också fler därute i Europa måste ha gjort, eftersom ESC kommer hållas i Sverige nästa år!

Blev så glad när de första tolvorna kom. Skrek "Ja!". Efter några stycken och placering i toppen kändes det liksom vant att få en tolva här och en där (arton stycken totalt av 41 möjliga). Fast när vi blev utan poäng från Italien blev det lite nervöst. Mycket snålt av Italien att inte ge ett endaste poäng!

Nu kvarstår bara frågan om var hela spektaklet ska hållas. Jag hoppas så klart att Göteborg väljs som värdstad, och om det blir så kommer jag absolut att gå på finalen! Hålls det i Malmö eller Stockholm vet jag ännu inte. Göteborgsvarvet är samma datum som finalen och om det nu blir så att finalen hålls i Malmö eller Stockholm kommer det bli svårt att välja. Det tråkiga, om jag nu inte skulle få några biljetter eller inte kunna gå och se finalen, är att man inte vet när man kommer kunna uppleva det igen.

Bästa ...

... bloggen:
Det är en tumblr, men räknas ju ändå. What Should We Call Me heter den och är så sjukt rolig att jag skulle vilja att hon lade upp typ tusen inlägg om dagen.

... låten:
"212". Speciellt om jag vill dansa lite. Älskar sådana här låtar! Kommer säkert lyssna sönder den, men den är ju så bra!


... prints:
The White Deer:s "Wildlife"-serie. Vill ha ungefär allihopa. Kolla in dem här, vettja.

... filmen:
Är dålig på att se på film för tillfället, men jag gillade "The Social Network" som var den senaste jag såg.


...maten:
Är väldigt inne på att göra Pasta Carbonara för tillfället. Kanske för att det är enkelt och gott. Äter det minst en gång i veckan tror jag. Annars ungefär all annan italiensk mat. Citron, vitlök och olivolja är typ favoritingredienserna!


... längtar till:
Att sommaren ska komma med besked. Då ska jag ligga vid havet, äta glass, klaga över att det är för varmt, önska att det aldrig blir vinter igen och klappa solvarma katter.


... djuret:
Katt, katt, katt.


... accessoar:
Mina svarta solglasögon.

... vardagsaktivitet:
Gå promenader tillsammans med någon annan, titta på roliga youtubeklipp och blogginlägg och lyssna på musik man gillar.

... radiokanal:
P3 Star (lite som NRJ fast utan reklam, att köra samma låtar tretusen gånger eller massa mellansnack och mer blandad musik) eller vanliga P3.

... tv-serie:
Följer inget på tv just nu, men Wille har tipsat om New Girl som går på tv4 och som jag tänkt att jag ska kolla in.


... bok:
Drömhjärta.

... doft:
Nyklippt gräs.

Igår gick jag och köpte fredagsgott till mig och Patrik. Ekologiska chips från Garant, rostad majs och fairtrade-choklad. Dock tog jag en bit av chokladen på vägen tillbaka hem till Patrik och upptäckte att det var alldeles för mycket spår av nötter i den för att jag skulle kunna äta den (skickade ett sms till Patrik om att jag behövde ett glas mjölk mycket, mycket fort för det brukar hjälpa när jag ätit nötter och får en allergisk reaktion). Himla typiskt, jag vill ju kunna äta bra choklad!

För övrigt är det lite märkligt att det inte finns mer KRAV- eller fairtrademärkt godis. Det fanns bara en sorts chips som var ekologiska där jag handlade igår. Så mycket godis och chips som vi äter i Sverige borde det finnas mer produkter med KRAV- och/eller fairtrademärkningar.
Det handlar exempelvis om vi tycker det är okej att de som skördar kakaobönorna ska ha bra lön, slippa använda bekämpningsmedel som skadar både deras egna hälsa och miljön och allmäna bra arbetsvillkor.
Det handlar exempelvis om hur vi vill att det ska vara kring områdena där råvarorna skördas och hur skördningen och gödningen påverkar miljön, både nu och i framtiden.

Därför blev jag glad när jag upptäckte att de rosor som mamma hade köpt till mig var fairtrade-märkta. Mycket bra!

Rosorna var för övrigt tre månader försenade grattis-till-körkortet-rosor.

Vid midnatt i kväll blir det ett nytt år. 2011 läggs till i historiahögen tillsammans med de andra åren, de andra historiska händelserna. Sorgliga som glädjande.

För min del blev 2011 det året då jag reste till Italien för första gången (och därmed reste utanför Norden för första gången), tog studenten, hade motgångar och framgångar, för första gången på tolv år hade jag en termin utan att behöva göra några läxor eller stressa inför prov eller inlämningar, träffat många nya människor och gått på många kalas.

Jag hoppas att ert år varit innehållsrikt och att ni fått många minnen från just det här året, både sådana ni börjar skratta åt så fort ni kommer att tänka på dem och sådana som framkallar andra känslor. Att ni har fått uppleva många fina saker, både på egen hand och med personer ni tycker mycket om eller personer ni inte ens känner eller kände innan.

Och kanske det viktigaste av allt, vad jag tycker: att ni har lärt er nya saker, att ni har växt av kunskap och fått ny förståelse för andra personer, naturen, teknik och andra saker som finns omkring oss. Kanske har du börjat förstå dig själv än mer.

Hur ditt år än sett ut hoppas jag att du får ett mycket fint och bra 2012 och att du får vara med och påverka hur det ska bli. Att du får uppleva sådant du alltid drömt om och att du ser till att ta tag i det där du tänker att du ska göra men alltid skjuter på.

Gott nytt år!

1994 skedde ett hemskt folkmord i Rwanda medan världen mer eller mindre bara tittade på.
När jag gick på högstadiet hade vi elevens val och under en period fick man fördjupa sig inom ett visst ämne, vilket man ville. En gång valde jag SO och fick förslag på olika historiska händelser att skriva om.

Jag minns inte varför jag valde att skriva om just folkmorden i Rwanda, men det jag började att fundera över under processen var varför jag inte hade vetat något om det här tidigare. Medan jag letade fakta tittade jag i en samlingsbok från GöteborgsPosten som alla GP-prenumeranter fick vid milleniumskiftet 2000. Där i finns alla större händelser under ett år, från 1900 till 1999 samlade i form av tidningsutklipp från just den tidningen. Under 1994 står det ingenting om det här folkmordet. Inte ens en liten notis, vilket fortfarande förbryllar mig. Kanske speglar det intresset för händelsen.

Jag såg också en film som heter Hotell Rwanda som handlade om just det här folkmordet. Jag kommer ihåg en särskild replik som kameramannen sa när hotellägaren frågade varför ingen kom till Rwanda och hjälpte dem när kameramannen var där och visade hur de hade det, hur det såg ut, hur kritiskt läget var. Kameramannen svarade att: "tv-tittarna kommer säga: 'åh, nej, vad hemskt' och sedan återvända till sin middag."
Den repliken har etsat sig fast i mitt minne och något som ofta återkommer när något händer i världen.

Till slut reagerade världen, med FN i täten, efter ungefär hundra dagar. Då hade redan flera miljoner människor dödats, kvinnor våldtagits och människor torterats.

Den nya generationen som inte vuxit upp eller har minnen av den här händelsen har fått växa upp i ett Rwanda där fattigdomen har börjat minska och som är på väg att resa sig upp ur fattigdomen och lämna det hemska bakom sig. De känner hopp.

Idag har min fina Wille och min fina Patrik börjat på Chalmers, och såklart en hel del andra fina personer också.
Jag är så stolt över att de kom in! Så glad för deras skull! Och jag hoppas, hoppas verkligen att det kommer gå så bra det bara kan för dem!

Men det kommer kännas lite tomt och lite konstigt såklart. Att inte gå i deras klass längre. Att vi måste hitta tider då vi kan träffas för att vi inte kommer ses ungefär varje dag (och att Wille tittar i sin egna almanacka istället för i min). Det blir helt klart något nytt. Men vi ska nog få det att funka. Vi måste!

Men det ska bli kul att få höra om alla studentberättelser, knasiga som vanliga, roliga som tråkiga. Höra historier om lärare och andra studenter. Få veta vad det är som väntar mig själv när jag väl börjar plugga igen nästa år (för jag ska bara ta ett sabbatsår).

Jo, men det här kommer nog gå. Får bara vänja mig lite.

Hej

Fransyskan som jag har haft boende hos mig åkte hem idag. Det var lite sorgligt. Hade mamma varit med hade vi definitivt gråtit, men jag lyckades hålla tillbaka tårarna. Vi kramades runt hundra gånger istället. Jag och Wille har bestämt oss för att vi ska åka ner och hälsa på dem någon gång, så fort vi kan!

Åh, jag hade så gärna velat att de hade stannat minst en vecka till. Känns som om att den här veckan gick för fort. Samtidigt som det kändes lite som om de alltid hade varit här.
Det fanns så mycket mer att visa, så mycket mer att prata om, så mycket mer att göra. Jag hoppas så att vi ses väldigt snart igen.
Och jag hoppas så att vi kan åka ner till dem med skolan och att det inte är samtidigt som vi åker till Italien med klassen. Det skulle vara så typiskt.

Har haft så mycket kul att göra under den här veckan att jag inte har haft tid att sitta vid datorn. Har suttit vid datorn två gånger tror jag; en gång när jag skulle lämna in min engelskauppsats och en gång när jag var inne bloglovin'.
Men åh, vi har haft så kul!
Och det känns lite tomt just nu; ingen att se efter eller umgås med hela tiden. Känns tråkigt också att gå tillbaka till det vanliga livet och de vanliga rutinerna. (Nästan) Samma saker varje dag. Jag vill inte riktigt än.. (Dock finns det inget att göra åt det så jag får försöka gilla läget). Det känns så trist.

Well, det har varit en underbar vecka och som sagt önskar jag att vi ses snart igen!
Nu, tillbaka till verkligheten med mail, skola, bloggar och pojkvän (och allt annat som fått mindre tid den här veckan).

Hej

Egentligen har jag hur mycket som helst att skriva om, till exempel varför den här veckan har varit så himla glad, varför jag kommer vara ledig två måndagar i rad, varför jag körde runt i Kode med mami klockan 21 i går kväll.
Men. Jag känner liksom inte för det, känner mig lite småtrött hela tiden tycker jag. Dessutom har jag en del annat att pyssla med, som skolarbete, som gör att jag varken har inspiration eller tid för att blogga.
Hade hur mycket studiemotivation som helst häromdagen och det kändes som om den skulle vara kvar jätte länge, men nu känns det som om att den har försvunnit igen. Efter bara någon dag.
Tror jag skulle behöva ett till höstlov, eller några lediga dagar för att ta igen massa sömn och ledighet jag inte har fått (kanske mest beror det på mig, men man kan inte alltid hjälpa att man inte kan somna förrän mitt i natten).

Men, jag tänkte ändå ta och skriva ett inlägg senare om varför det har varit en så himla bra vecka och kanske något mer för min blogg har jag lite som min dagbok som jag ska kunna titta tillbaka på senare i livet för att se hur jag tänkte och vad jag gjorde när jag var yngre. Sådant är viktigt för mig, att få minnas och få komma i håg och skratta åt hur jag såg ut och åt hur jag tänkte, gråta åt saker jag gjort som inte var så bra och för saker jag saknar. För det som har hänt kommer inte tillbaka, så därför är det viktigt för mig att det finns kvar någonstans och hjälpa mig komma ihåg. Att minnas.

(Tror jag spårade ur igen, men det blir lätt så. Därför blir det oftast lite knasigt när jag ska skriva något i skolan och försöka hålla mig till ett ämne; jag börjar med det som var tanken men sedan hamnar jag femtio mil därifrån. Se, nu spårade jag ut igen.)

Godkväll!

Sitter och skriver min SO-uppsats, eller vad man ska kalla det. Vi håller på med religion och etik. Jag har valt att skriva om homosexualitet eller homosexuella präster, får se inom vad jag hittar mest intressant fakta. Spännande är det i vart fall!
Jag är inte emot homosexuelitet, eller jag bryr mig inte så mycket. Men det roliga när jag letar fakta att det finns ju alltid motståndare (som det finns mot det mesta) och jag kan inte förstå hur de tänker. Vad rör det de om två kvinnor älskar varandra och vill dela sina liv med varandra? De enda som påverkas av det är de här två kära kvinnorna och jag förstår inte varför det alltid finns folk som ska lägga sig i vad andra göra och hur andra formar sina liv? Sköt ert egna liv så ska du nog se att det blir bra!

Och argumentet att ett homosexuellt par inte kan få barn och därmed att det är fel är jag så himla trött på! Par som inte kan få barn för att just de två inte "passar" ihop (en av tusen kanske, men det kan alltså vara så) eller en steril kvinna då? Är det också fel? Ska de tvinga sina kroppar och hjärnor till att lyda det de vill?
Dessutom, nu för tiden finns det något som heter adoption och provrörsbefruktning. Det ni!

Nej, nu ska jag gå och äta mat och sedan fortsätta att bli arg på människor där ute i världen!

Idag fick jag reda på en sak som känns så himla overklig.
En av mina gamla lärare jag hade på högstadiet gick bort. Hon hade legat på sjukhuset under hela den här terminen och på ett skolfoto stod det att hon var frånvarande men hennes schema hade inte satts upp.
Jag tyckte, och tycker fortfarande att hon var en av de bästa lärarna på hela skolan. Det är inte så lätt att få den respekten från högstadieelever som hon fick. Hon var alltid glad, gjorde lektionerna roliga och jag lärde mig många saker av henne.

Det känns så overkligt på något sätt, att någon man känner/känt går bort och försvinner. Att man aldrig kan prata eller höra dess röst igen. Att någon aldrig mer kan bli undervisad av denna lärare.
Det finns på något sätt inte riktigt i min hjärna att någon kan försvinna bara sådär. Jag kan tappa kontakten med människor, de kan flytta långt ifrån mig och de kan säga att de aldrig mer vill se mig. Men, de finns ändå i livet och om jag skulle vilja kan jag återta kontakten och be om ursäkt för det jag gjort. Jag kan höra deras röst igen om jag vill och jag kan träffa dem öga mot öga. Som sagt; de finns ändå kvar!

Jag känner inte någon människa i min närhet och som jag känt som har gått bort. Bara djur och jag kan inte minnas att det kändes sådär overkligt. Mer sörjande men ändå accepterande. Inte så att jag har tänkt att jag hör dem eller tror att de ligger i min säng när jag kommer hem (i katternas fall) men jag gråter varje gång varje gång vi har begravning. Jag vill att alla och alla som finns nu ska finnas jämt och så länge jag lever.
Det finns inte i min värld att någon som jag håller väldigt kär bara försvinner. Jag är glad och tacksam att jag inte har behövt känna någon (utöver mina djur) som gått bort. Vet inte hur jag kommer ta det när den dagen kommer.

Jag ville bara skriva av mig lite om det här.
Jag sitter inte och gråter över att hon är borta och jag vill inte att ni beklagar er för mig över det som hänt.
Istället beklagar jag mig för hennes anhöriga (inte för att jag tror att någon av er skulle läsa det här).

Snart är det läggdags mes amis.
Borde egentligen ha duschat men känner inte riktigt att jag orkar, utan skjuter det till morgondagen. Om jag ska vara ärlig tycker jag det är tråkigt att duscha. Det tar tid och man kan göra så mycket annat (till exempelvis något som meningsfullt som facebook) under den tiden man står i duschen. Fast känslan av att vara nyduschad är ändå rätt skön, så det får väl bli en slags belöning för besväret.

Nog om det. Såg på Debatt på Svt2 förut (skulle egentligen ha pluggat fysik men det verkade mer intressant med tv för tillfället) där det pratades om curlingföräldrar med tanke på programmet Ung och Bortskämd som sändes igår på svt1. Har dock inte sett hela programmet, bara sett små snuttar och hört Wille och mina föräldrar (som såg det) prata om det.
Men jag har fortfarande en åsikt om det som jag tänkte dela med mig.

Det handlar alltså om föräldrar som i princip gör allt för sina barn för att liksom borsta undan alla svårig- och tråkigheter under livets (i vart fall ungdomens) gång.
Jag kan förstå att de bara vill sina barn väl och att de vill att deras barn ska ha det bra i livet. Men jag tycker de gör det på fel sätt. Att hjälpa sitt barn med att t ex städa sitt rum bidrar inte egentligen till att man banar vägen för sina barn, utan istället hindrar man barnet från att utvecklas till att bli en egen individ som kan ta ansvar och kan ta konsekvenser av sitt handlande (i detta fallet städa upp efter sig).

En sak jag funderade mycket på var när en av debattörerna (ett curlingbarn) sa att han tänkte sig att hans föräldrar skulle komma och städa hans lägenhet när han flyttade hemifrån tills han hade lärt sig hur man gör. Han tyckte att det var bra att hans föräldrar curlade för honom för då fick han mer tid åt att göra saker som tog upp hans tid (som att t ex blogga).
Då tänkte jag:
1. Varför måste han vänta så länge med att lära sig det? Det är inte särskilt svårt, visst det är så tråkigt att jag gärna skjuter på det (dock får jag riktiga städryck ibland, hör väl inte riktigt hit, men ändå) men man har det ändå avklarat på högst en halvtimma-tjugo minuter. Det är egentligen inte särskilt tidskrävande och det är väldigt, väldigt många som hinner att både blogga, städa, diska, laga mat, göra alla andra hushållsysslor och dessutom göra något utöver det.
2. Hur orkar och hinner hans föräldrar? Har de inga jobb och ett eget hem (senare när han flyttar hemifrån) att ta hand om?
3. Vad händer om hans föräldrar går bort innan han hinner "lära sig"? Jag menar, vad som helst kan hända under livets gång. Han var ändå över arton så han kommer ju inte att hamna i något fosterhem utan måste klara sig själv. Hur hade han och hans föräldrar tänkt att han skulle klara av det när det inte har hunnit bli en del av hans vardag ännu?
4. När man kommer in i tonåren vill man börja bli behandlad som en vuxen och visa att man klara av "vuxna" saker, dels för sig själv och dels för andra. Hur var deras tonår? Hur blev de bekräftade att de snart var vuxna? Hur blir de bekräftade nu? Han sa i och för sig att han ville "vara ett barn ett tag till" men hur hade han tänkt att han ska bli vuxen sedan då? Hur vill han bli behandlad? Vill han bli behandlad som ett hjälplöst barn eller som en vuxen människa?

Jag skulle vilja följa de här ungdomarna för att se hur det går för dem i livet, om de når sina drömmar och i så fall med eller utan föräldrarnas hjälp. Det kanske rentav blir så att alla de här curlingbarnen lyckas väldigt bra i livet och att de känner sig uppfyllda och lyckade. Eller så blir det (vad jag befarar) tvärtom.
Den som lever får se!

Skulle kunna skriva mer om det här ämnet och om hur arg jag blev på debattörerna när de lade fram sina argument. Men jag tänkte att jag besparar er ett sådant långt inlägg (tror det redan har blivit tillräckligt långt) och kanske att jag skriver om det en annan gång.
Debattera gärna emot eller för! :)

Nu blir det sängen. Godnatt!

Idag är det ju kanelbullens dag. Egentligen känns det lite sådär halvtöntigt att en godsak/bakelse ska ha en egen nationell dag, men jag antar att det är en "kul" komersiell grej, typ. Ungefär som våffeldagen. Fast skillnaden är att kanelbullar äter man oftare än våfflor.
Äsch.
Det är kanelbullens dag idag. Hipp hipp hurra. Ät och var glad. :)

Hallå hallå!
De hade lovat regn idag i både tidningarna och på teven, men jag har då inte sett en enda regndroppe. Inte för att jag har varit idag, förutom imorse runt klockan sex och för bara några minuter sedan då jag gick till bussen och sedan av den och fortsatte hemåt mot Patrik.
Men det har inte varit några kunder med paraplyer, bara shorts och linnen (och andra kläder som folk kan tänkas ha). Så med hjälp av min slutledningsförmåga antar jag att det inte har regnat idag. Så meterologerna har ljugit för mig. Jag som trodde att jag skulle kunna få jobba de dagar det regnar och ha ledigt de dagar det är soligt, och har varit glad över det hela morgonen tills jag såg att kunderna inte alls hade paraplyer eller regnkläder, buhu.

Har funderat över hur mycket kött som verkligen produceras i Sverige. Där jag jobbar kommer det in flera ton kött varje vecka (som korvar, köttbullar, pålägg, kött som de styckar i charken osv). Eller den siffran har jag inte kollat upp om jag ska vara ärlig. Men jag kan tänka mig att det är minst ett ton kött i vart fall.
Och tänk alla de djuren som måste produceras. Produceras! Tänk, vi producerar djur som om de vore plastglas  eller tandkräm (eller någon annan icke-animalisk vara).

Jag tycker det är sjukt. Och jag skulle inte bli förvånad om jag blev vegetarian efter att ha jobbat klart den här sommaren. För ibland tänker jag på vad det är kött är egentligen och att det kommer från ett djur. Och tänk om det varit djuren som ätit och fött upp människorna istället och att det var jag som skulle ligga där som ett paket falukorv.

Fast jag tycker det är värre när jag behöver gå och slänga kött i krossen (som vi kallar det, där läggs varor som har passerat bäst-före-datumet, inte ser bra ut osv) för då har det djuret dött i onödan liksom om jag ändå måste slänga det.
Nu orkar jag inte skriva mer om det här, för jag är hungrig och det var bara lite tankar jag hade denna måndag.

Imorse när vi vaknade så regnade det och var grått och trist. Jag och pojkvännen hade haft planer på att åka ner till havet i dag för första gången tillsammans det här året (!), men vi fick ju flytta på de planerna.
Men nu, när pojkvännen har åkt hem (eller åkt iväg i vart fall) så lyser solen och man skulle säkert kunna åka ner till havet.
Varför gör vädret såhär? Buhu.

Vår skolminister Jan Björklund har lagt fram ett förslag (som har gått igenom) om att elever som läser extra språk utöver svenska och engelska (modersmål räknas inte, så länge det inte är spanska, franska eller tyska tror jag) ska belönas med extrapoäng så att de lättare ska komma in på gymnasiet.
Det är ju himla fint för de som har lätt för språk, för de som vill lära sig ett till språk (räknar in mig själv i denna kategorin) och för de som är vädigt ambitiösa och har allmänt lätt för skolan.
De som man glömmer är de som inte har det lika lätt i skolan.

Det är ju fint att de som väljer att läsa ytterligare ett språk ska belönas för det, genom att få extra poäng men jag tycker redan att de gör det! Om man läser moderna språk som det heter så får man välja bort ett ämne som man har det sämsta betyget i när man ska räkna ihop hur många poäng ens betyg motsvarar. Är inte det redan en belöning?

Jag förstår att Björklund vill att fler ungdomar ska läsa ett modernt språk, men han glömmer bort dem som inte har det så lätt i skolan! De elever som har det svårt att hänga med i skolan, och kanske dessutom redan har svårt för svenskan och engelskan, kommer att bli stressade över att de måste lära sig ett nytt språk. Ett språk som de inte känner att de klarar av att lära sig och som de blir tvingade till att läsa och så får de ig i moderna språk. Jag har inte fått fram om betyget i moderna språk skulle spela någon roll för hur mycket extrapoäng man får, men jag antar att det inte blir så himla många, om ens några, när man får ig i ämnet. Så i så fall hjälpte det ju jätte mycket!

Jag tycker alltså att man inte ska införa den här dumma regeln, för den gynnar ju bara de som redan är bra och duktiga i skolan. Björklund har glömt bort dem som inte har det lätt i skolan, men som ändå kämpar på. Jag tycker man borde satsa på att belöna de som ändå verkligen försöker och pluggar men som inte når målet ändå. En belöning i form av stipendium eller att de får poäng för att de ändå har försökt och verkligen vill lära sig, men det inte riktigt går.
För de kämpar verkligen! Och tro mig, jag vet.