I fredags åkte jag och Anna in till Göteborg för att lyssna på Håkanlåtar på Henriksbergsterassen. Här har ni mig, pepp på att inte får höra någon annan musiker än Håkan i några timmar.


Fina Anna! För övrigt träffade vi en gammal klasskamrat till oss. Sannolikheten på att det skulle inträffa var ungefär minsta möjliga,  just därför var det så himla kul!


Efter ett tag kom Elsa och hennes kompis och då vi gick upp till själva terassen efter att ha hängt vid biljardbaren en stund.


Sådan himla fin utsikt från terassen (vilket i och för sig inte rättvisgörs i och med bilden)! Vi satte oss vid ett bord och pratade och lyssnade på musiken.


Runt elva blev vi danssugna och gick vidare för att hitta någonstans att dansa av oss. Vi gick runt på Andra Lång och in på massa ställen, men hittade inget ställe att dansa utan bara satte oss och pratade igen tills vi gick vidare. Till slut hamnade vi på ett café på Avenyn och när min juice var uppdruken åkte vi hem igen.
Rolig kväll!

I tisdags åkte jag in till Göteborg och mötte upp Anna och Elsa, som vi dessutom inte sett på länge eftersom hon har varit ute och rest i Asien. Vi gick till Café Garbo och fikade och pratade om lite allt möjligt, men mest om resor och volontärarbete.

På kvällen när jag kom hem igen kände jag mig väldigt trött och smått sjuk, vilket tyvärr förstärktes på onsdagsmorgonen. Tråkigt och usch, men himla fint att få träffa tjejerna!

På lördagskvällen gjorde jag mig iordning. Använde eyeliner på ögonlocket och lösögonfransar (vilka inte är med på bilden) för första gången.


Med Emes och mammas hjälp blev ett paket inslaget och en ballong uppblåst. Och sedan fick jag skjuts av Patrik.


Och så hamnade vi på Tjörn hemma hos Anna på en 20-årsfest som också var lite av ett barnkalas. Jag fick en färgglad drink.


Finaste Patrik som hade gått och köpt en snusklubba.


Och här är jag efter att jag ätit korv. Med lösögonfransar och två tofsar (det var ju trots allt barnkalas!).


Bästaste Wille med råttsvansar och kalashatt var också där!


Vi fick efterrätt.


Wille smakade på min.


Patrik hade varit och köpt frukt att ge Anna i present.


Förutom vindruvorna låg all den andra frukten i en fruktkorg som Patrik hade fixat.


Fina Anna var där med.


Och någon gång på natten åkte jag och Patrik hem till mig.

Dessutom ger den lite färg till mina övriga, svarta löparkläder. Härdanefter ska jag försöka låta bli att köpa svarta träningskläder; det blir ju så mycket roligare med lite färg!

I tisdags stod det en pojke och sålde majblommor utanför Friskis (där jag varit på ett yogapass). Jag köpte en liten blomma för tio kronor. Nu sitter den på min jacka bredvid rosa band.



Har du inte så stor koll på vad Majblommans roll är, kan du läsa mer om det på deras hemsida majblomman.se. Och sedan hoppas jag att du också köper en majblomma för att stödja barn vars föräldrar inte har råd att exempelvis köpa glasögon eller vinterkläder. Detta på den orten där du själv bor.

Idag till lunchen bakade jag scones som är kanske världens mest snabbgjorda bröd. Och goda dessutom. Här kommer det superenkla och snabba receptet jag använde mig av:

Man behöver smör, mjölk, bakpulver och mjöl. Jag använde såklart glutenfritt mjöl eftersom det blir bäst så för min mage.


Fyra och en halv deciliter mjöl blandas med bakpulver. Jag tror det behövs lite mindre mjöl om man använder sig av vetemjöl. Och använd gärna mjöl med lite extra fiber; då bli magen glad.


50 gram smör blandas i. Nu kan man med fördel börja använda fingrarna att knåda med. Då finfördelas smöret bäst.


Och två deciliter mjölk hälls i. Nu är det absolut dags för fingrarna att få jobba!


Det blir lite kletigt, men det gör inget. Det blev extra kletigt för att jag hällde i lite för mycket mjölk och inte kunde hälla i mer mjöl för mina fingrar redan såg ut såhär.


Lägg degen på plåten och fördela ut den till två runda klumpar. Platta gärna till den lite. Skär sedan fyra skåror i den och nagga med en nagga eller gaffel.


Efter tio minuter i 250-gradig varm ugn är de klara.


Och på med pålägg som du tycker om. Exempelvis marmelad, sylt och ost fungerar superbra. Ät.

Klockan nio stod vi på vår närmsta metrostation för att göra små morgonutflykter innan vi skulle behöva lämna lägenheten.


Jag ville ha gått på morgonmarknad där de säljer frukt och grönsaker, men vi hittade den inte. Istället gick vi runt på mysiga gator i Marais.


Vi kikade in i olika chokladaffärer. En gick vi in i och köpte lite gott att ta med hem till Sverige.


Ungefär alla slags figurer man kan tänka sig fanns gjorda i choklad. Som den här stora haren.


För första gången i mitt liv såg jag en privatdetektivbyrå. Undrar om de har mycket att göra under dagarna.


Vi gick vidare.


Och så hamnade vi utanför vår port och gick in till lägenheten. Där packade vi det sista och lämnade till sist lägenheten och tog oss vidare mot metron igen tillsammans med våra resväskor (en aning bökigt).


Vi åkte till Montmartre för att titta på Moulin Rouge i verkligheten (jag har inte sett filmen än!).


Wille dansade lite fint för mig. Och så blev vi hungriga.


Vi åt på en så kallad turistrestaurang, men det fick bli så. Wille åt pasta.


Och jag valde den här salladen, vilket jag i efterhand inte förstod varför då jag varken gillar rödbettor (utom i rödbetssallad som man äter till jul), torkad skinka eller haricot verts. Men var dyr så jag åt upp alltihop (förutom rödbetorna) ändå.
När vi ätit upp gick vi vidare till Sacre Coeur. Där fanns det så mycket gatuförsäljare (galet många!) och potentiella ficktjuvar att jag inte ville ta upp kameran och ta bilder, utan ville därifrån så fort som möjligt. Så vi gick till en metro och började åka mot flygplatsen.


Två frågor kring den här bilden som sitter på tunnelbanevagnar och tåg och varnar för att man kan klämma handen i dörren:
Varför i all sin dar är det en kanin och inte en människa på bilden?
Varför duas läsaren, när det annars verkar vara så viktigt att nia personer man inte känner?


När vi varit på flygplatsen en stund utrymdes hela byggnaden för att någon hade glömt kvar/ställt två väskor därinne. Väl ute tänkte jag tankar som att "snart kommer byggnaden här bredvid mig sprängas". Wille som varit med om liknande satt lugnt och stilla och läste. Som tur var sprängdes inte byggnaden och efter att ha köpt lite daim och pringles gick vi på flygplanet.


Förresten fick jag ett sms från Eme medan vi väntade på flygplanets avgång om att det snöade hemma. Jag kände mest för att bara stanna kvar i Paris. När vi steg av planet var det två minusgrader på Landvetter, vilket jag inte var klädd för så jag försökte hålla mig inomhus och i bilen så mycket som möjligt.
Men åh, vad jag vill till Paris igen!

Min tredje utlästa Haruki Murakami-roman och absolut inte den sista.

"Sputnikälskling" är en spännande roman där det hela tiden ges små ledtrådar till något man får (och ibland inte får) reda på. Som vilken händelse i Myūs liv som har fått henne att färga håret svart så ofta hon kan. Och varför och var Sumire har försvunnit på den grekiska lilla ön, var hon och Myū har tillbringat en mindre semester på. Är man nyfiken (som jag) måste man helt enkelt läsa vidare för att få reda på svaren, vilket är ett enkelt men effektivt knep för att hålla kvar läsaren.

Förutom själva historien älskar jag Marukamis underbara liknelser (vilka jag önskar att jag själv kunde komma på) och språk. Och karaktärerna som är knasiga, roliga och på sitt sätt underbara.

Utan att avslöja för mycket är slutet öppet och man får helt enkelt fantisera ihop ett själv av de små ledtrådar man fått under berättelsens gång.

Caine har byggt sin egen spelarkad i sin pappas bilaffär. Den är tillmestadels uppbyggd av kartonger som pappans varor blir fraktade i. Caine har bland annat byggt ett eget fotbollspel och en kloatuomat. Dessutom har han gjort egna "fun pass" vilka han dessutom har konstruerat ett system till så att man inte ska kunna förfalska dem. Allt byggt i kartong helt av honom själv, alltså. Otroligt kreativt och intelligent barn!

Tyvärr får han inte så många kunder eftersom det inte passerar så många människor förbi hans lilla arkadhall. När han berättade för sina klasskompisar att han hade en egen spelarkad var det ingen som ville tro honom.

En dag fick han dock sin första kund, Nirvan Mullick, som bestämde sig för att göra en liten dokumentär om Caine och hans spelarkad. Inte nog med det, han såg till att anordna en flashmob, kanske en av världens finaste. Jag blir så otroligt rörd när jag ser hur människor som inte har någon större relation till en människa, kan hjälpa till att göra något som betyder så oerhört mycket.

Den näst sista morgonen i Paris gick vi genom Jardin de Tuileries. Mötte löpare som sprang fram och tillbaka genom parken.


Vi fortsatte över Passarelle de Solférino. Jag tänkte på att man tappar något kommer det hamna i Seine och aldrig komma tillbaks. Så jag höll hårt i mina saker.


Jag tog ingen helbild på bron, vilket jag skulle ha gjort för den har en imponerande och intressant konstruktion. Men kolla här, vet jag!


Det verkade vara en populär hänglåsbro.


När vi kommit över bron hade vi närmat oss vår morgondestination: Musée D'orsay. Vi had förbokade biljetter så vi slapp kön. Gött.


Man fick inte fotografera inne på museet, med undantag för den här klockan (som fick Wille att tänka på filmen Hugo Cabret). Det var mer spännande konst här än på Louvren, enligt min mening. Vincent van Gough, Monet och Manet för att ge några exempel. Och en tavla av Zorn på den lilla skandinaviska våningen.
Fastän Musée D'Orsay är mindre än Louvren lyckades jag och Wille ändå med konsten att komma bort från varandra då jag stannade och studerade en tavla jag fann intressant och Wille gick vidare. Men vi hittade varandra efter någon timma!


När vi tittat på alla konstverk och ätit lunch (sallad för mig igen) gick vi och shoppade litegrann. Jag på Le Bon Marché.


Och Wille i en skobutik med kanske bästa servicen och viljan att ta hand om sina kunder!


Vi tittade in i den här chokladbutiken också. Dyrt.


I skyltfönstret fanns två små chokladsniglar.


Och med undantag för sniglarna var hela skyltfönstret fyllt med sådana här chokladkakoabönor. Dessutom kunde man köpa riktiga kakaobönor i butiken.


Och så gick vi till Centre Georges Pompidou.


Och ställde oss i kön för att komma in.


Wille ville gärna se den tillfälliga Matisse-utställningen, så vi åkte högst upp.


Man kunde titta ner på den här lilla poolen med knasiga figurer i. Plötsligt mindes jag att dessa figurer varit på framsidan på franskläroboken jag hade på högstadiet: "Super Chouette!". Hade helt glömt av dem tills jag såg dem i verkligheten.


<3.
Vi fick stå i kö länge. Framför oss hade vi i vart fall en man som jag började kalla för "tänkaren". Han skrev sina tankar i en liten svart bok (och som jag smygläste). Fastän han skrev på engelska fick jag en känsla av att han förstod svenska och vad jag sade om honom till Wille. Det fick jag dock aldrig veta. Men han gav oss en liten broschyr om utställning när han hämtade en åt sig själv. Det var snällt.


När vi tittat klart på Matisses målningar (man fick inte ta några kort) gick vi till modern konst-avdelningen. Jag gillar modern konst för det kan vara lite vad som helst och man får oftast tänka själv över vad det föreställer. Den här konstnären hade klippt ut bilder ut tidningar och målat på dem. Mycket dödskallar.


Det här konstverket gillade jag också. Just att komma på tanken att göra blommor i ett stängsel och sedan lyckas utföra det.

Efter att ha fått en dalig överdos av konst gick vi hem och började packa och göra iordning i lägenheten för att slippa göra det morgonen därpå.

I "Norwegian Wood" är huvudrollsinnehavarens favoritbok "Den store Gatsby" av F. Scott Fitzgerald. Och dels eftersom jag tyckte om Norwegian Wood (åh, på den!) och dels för att "Den store Gatsby" är en klassiker har jag känt ett måste att läsa den. Vilket jag nu har gjort.

Man får följa berättelsen om Gatsby genom hans granne och kanske enda nära vän Nick Carravay. Berättelsen är sorglig (fast inte gråta-sorglig utan tråkiga-händelser-sorglig) och jag tycker mest synd om Gatsby som är så förälskad i Daisy som han träffade innan han gick ut i krigstjänst under första världskriget. Men Daisy gifte sig med Tom när hon inte längre visste om Gatsby var i livet och hur hon i så fall skulle få tag i honom.
Nick och Daisy är kusiner, och med Nicks hjälp träffas Daisy och Gatsby igen till sist. Men det är alltid inte så lätt att få leva med den man älskar i djupet av sitt hjärta.

Jag är så glad att slutet inte var som det skulle kunna ha varit. Hade Fitzgerald tillåtit sig att skriva ett slut den enkla (och sliskiga, typiska) vägen hade jag nog tyckt illa om boken. Ett dåligt slut kan göra att en hel berättelse som hela tiden hållit måttet, sjunker i betraktarens ögon och det enda man minns av boken var det där dåliga slutet. Vilket alltså inte är fallet med "Den store Gatsby". Har du inte läst den så gör det! Då förstår man varför den är en klassiker och alltså bör läsas.

Igår gick jag och köpte fredagsgott till mig och Patrik. Ekologiska chips från Garant, rostad majs och fairtrade-choklad. Dock tog jag en bit av chokladen på vägen tillbaka hem till Patrik och upptäckte att det var alldeles för mycket spår av nötter i den för att jag skulle kunna äta den (skickade ett sms till Patrik om att jag behövde ett glas mjölk mycket, mycket fort för det brukar hjälpa när jag ätit nötter och får en allergisk reaktion). Himla typiskt, jag vill ju kunna äta bra choklad!

För övrigt är det lite märkligt att det inte finns mer KRAV- eller fairtrademärkt godis. Det fanns bara en sorts chips som var ekologiska där jag handlade igår. Så mycket godis och chips som vi äter i Sverige borde det finnas mer produkter med KRAV- och/eller fairtrademärkningar.
Det handlar exempelvis om vi tycker det är okej att de som skördar kakaobönorna ska ha bra lön, slippa använda bekämpningsmedel som skadar både deras egna hälsa och miljön och allmäna bra arbetsvillkor.
Det handlar exempelvis om hur vi vill att det ska vara kring områdena där råvarorna skördas och hur skördningen och gödningen påverkar miljön, både nu och i framtiden.

Därför blev jag glad när jag upptäckte att de rosor som mamma hade köpt till mig var fairtrade-märkta. Mycket bra!

Rosorna var för övrigt tre månader försenade grattis-till-körkortet-rosor.

Efter Louvrenbesöket gick vi vidare mot Champs Elysée (och ja, då och då sjöng vi den lilla bit av refrängen vi kan) och till den här butiken.


Ladurée ska tydligen ha Paris bästa macroner, så vi var ju tvungna att i vart fall titta in. Dock gick vi in genom fel dörr först och kom till deras restaurang men blev hänvisade till "butiken bredvid".




De hade tydlingen något slags Hello Kitty-tema just då.


Sedan fortsatte vi upp på Champs Elysée och då började det regna lite. Några få, få droppar föll som om att regnet var rädd för att förstöra Paris arkitektur och gator genom ett störtregn.


Vi gick ner på en sidogata där affärer som Nina Ricci (bilden), Chanel och Dior ligger.


Vi gick in i Louis Vuittons flaggbutik och kikade lite på fint.


Till sist nådde vi Triumfbågen. (Turistbussen var inte lika populär denna molniga dag som den varit under de finare dagarna.)


Vi gick under vägen för att se den på närmare håll.


Titta lite på "Den okände soldatens grav" med den eviga elden.


Och ner på Champs Elysées.


Med trötta ben gick vi tillbaka till lägenheten. Wille hade börjat läsa "Hungerspelen" och var helt fast och läste hela tiden.


Hela tiden, som sagt. Fast hon lyckades ändå med att steka lite mat till oss medan jag passade på den kokande potatisen.


Vår middag. För övrigt har vi lärt oss att två kilo potatisar är alldeles för mycket för två personer att äta upp under fyra dagar (jag fick ta med mig det kvarvarande av potatisen hem till Sverige).


Efter middagen hade vi bestämt att vi skulle gå ut. Vi passerade den här söta djuraffären.


Vi gick till Le Kitch.


Och drack Shrekdrinkar som mest smakade mynta, goda i vilket fall. Vi stannade där en stund tills vi beslöt oss för att gå hem igen.

Idag är det fredagen den trettonde. Och om inget oväntad (speciellt otursrelaterat) händer så tänker jag spendera den med Patrik efter jobbet. Det blir bra det.

Jag tror jag helt klart att jag har hittat mig en ny favoritförfattare, mest tack vare min pojkvän som gav mig Cecilia Samartins första bok i julklapp. På flygplasten köpte jag hennes andra bok för att ha något mer med mig att läsa och det ångrar jag inte. (Det stod mellan den och Jonathan Safran Foers "Extremt högt och otroligt nära", men jag kom inte ihåg om jag hade redan hade beställt den eller inte.)

Jag gillar Samartins poetiska skrivsätt och att hennes berättelser utspelar sig omkring latinamerika. Gillar ju böcker om andra länder och kulturer. Och ibland gick det bara inte att sluta läsa utan jag var tvungen att fortsätta bara för att få reda på vad som skulle hända.

"Drömhjärta" handlar om kusinerna Nora och Alicia som lever i välbeställda familjer på Kuba och  är mycket nära vänner. Revolutionen kommer när de är tonåringar och när Fidel Castro tar över makten flyr Noras familj till USA medan Alicias stannar kvar. Nora skriver flera brev till Alicia men får inget svar förrän efter en mycket lång tid. Kubas regeringen öppnar alla brev som skickas inom och från/till landet och censurerar dem genom att klippa ut ord och meningar, vilket försvårar det för kusinerna att hålla kontakt. Men Alicia hittar ett sätt att skicka brev utan att de går igenom censureringen och återtar kontakten och berättar hur hungern har fått Kubas invånare att göra saker som de aldrig trott att de var benägna till. Dessutom gifter sig Alicia med en mörkhyad man och får barn med honom, vilket hennes släktingar inte kan acceptera och under flera år är det bara Nora som håller kontakten med henne.

Titeln kommer från att Noras barnvakt och familjens hembiträde säger att Nora aldrig ska ge sitt riktiga hjärta, där alla hemligheter och minnen från Kuba finns, till någon i det nya landet utan sitt drömhjärta, så att hon aldrig glömmer varifrån hon kommer.

Poetisk, vacker och sorglig berättelse om Kuba och vänskapens starka kärlek.
Längtar tills hennes tredje roman kommer ut!

Den fjärde dagen gick vi också upp tidigt och var på väg mot metron strax efter åtta. Av att ha åkt från samma station varje morgon började vi bli riktigt duktiga på att hitta dit utan att gå fel minst en gång.


Vi kom fram till Louvren innan det hade öppnat och fick ställa oss i den lilla kö som redan hade bildats.


Medan vi väntade kunde vi titta på glaspyramiden och andra turister (och försöka ta reda på vilket språk de talade, bara för att det är roligt) och prata om vilka konstverk vi helst skulle vilja se, eftersom vi förstod att vi varken skulle hinna eller orka se på alla.


När museet hade öppnat och kön sakta men säkert rörde sig framåt, hade kön bakom oss växt sig riktigt lång.
Och fontänerna hade satts igång. Jag tycker dock det var vackrare och stillsammare utan dem.


Och så kom vi till slut in!


För att slippa trängas med andra muséebesökare gick vi raka vägen mot Mona-Lisa som satt tryggt och säkert bakom glas och larm.


Och gick sedan vidare utan att ha fått någon större upplevelse av Mona-Lisa eftersom det redan var så mycket folk kring henne att det knappt gick att få en glimt av henne om man inte trängdes.


Det finns konst både på väggarna och i taket. Dock inte på golvet, som det finns på Vatikanmuseet.


Det var mest renässanskonst i den delen av museet vi gick i först och alltså mest ikonbilder och berättelser ur bibeln. Men den här tavlan fångade mitt intresse. Kanske just för att den stack ut bland alla de andra bilderna som liknade varandra och att jag gillar sättet den är målad på. Dock kommer jag inte ihåg vem som målat den eller vad den heter, dumt nog.


En till tavla som stack ut och som intresserade mig. Vet inte heller tavlans eller konstnärens namn.


Sedan kom vi till en avdelning med riktigt gammal konst.


Konst från Forntida Egypten och här ser ni en sfinx.


Och här är jag.


Vi kom till en mumiegravavdelning.


Där det fanns många glada mumiegravar.


Efter att ha hittat ut från Forntida Egypten-avdelning (en aning klurigt, men vi fick i vart fall se det mesta i avdelningen två gånger) gick vi bort till "Venus från Milo" och beundrade henne lite. På bilden ser ni dock en annan skulptur som jag tyckte var vacker (men likväl inte kollade upp namnet på, är väldigt dålig på det!).


Sedan hamnade vi inunder en av de mindre glaspyramiderna. Där var det varmt.


Och känslan av att vara utomhus förstärktes av träden.


Vi fortsatte uppför en trappa som vi hittade, lite på måfå.


Den ledde upp till Napoleons gamla lägenhet och andra kungliga avdelningar.


Han bodde väldigt överflödigt, må jag säga. För min del kändes det bara för mycket med alla stora ljuskronor (vilket jag inte tror framgår på bilden hur stora de egentligen är) och guldiga detaljer.


Han lär ju ha haft många middagsgäster om han behövde ett bord med 46 platser.


Vi fortsatte in i den kungliga avdelningen där det fanns många saker att skryta med. Som stora vaser och det här sminkbordet med ben i kristall.


Rätt snart tröttnade vi på att häpna över och se på överflödigheten och satte oss och åt lunch på muséerestaurangen. Jag åt salade parisienne eftersom det var det enda jag vågade äta med tanke på mina allergier.


När maten var uppäten och benen fått vila en stund gick vi uppför trappan och ut igen för att fortsätta dagen någon annanstans.

Den tredje dagen i Paris gick vi också upp tidigt och tog metron till Île de la Cité efter frukosten.

Vi skulle nämligen besöka Notre Dame och var där så tidigt för att slippa stå i kö för att komma in.

Så himla mäktig, dels med tanke på dess storlek och alla utsmyckningar, men också för att alla besökare respekterade önskningen om tystnad.


När vi beundrat och insupit byggnadens andlighet och interiör gick vi ut och beundrade den lite från utsidan.


Och efter att ha fotograferat extriören gick vi vidare mot nästa punkt på vår abstrakta dagordning.


Och det var katedral nummer två för dagen: Saint Chapelle.


Den var inte lika mäktig och roingivande som Notre Dame (kanske mest för att det inte fanns någon önskan om tystanad eftersom det inte längre hålls några gudstjänster i katedralen och för att byggnadsarbetare höll på att restaurera den).


Men den hade helt klart vacker interiör som det lagts ner många, många, många timmar på. (Dessutom är det gratis att besöka Saint Chapelle om man är under 25 år och EU-medborgare.)


När vi tittat klart på Saint Chapelle gick vi vidare mot något som jag absolut inte ville att vi skulle ha missat.
(Och åh på att träden redan hade börjat att slå ut!)


Shakespear and Company! Kanske den mest bästaste bokhandeln. Gillar man böcker är det ett självklart besök i Paris.


Man fick inte fota inne i butiken, men det fanns böcker från golv till tak och på hyllor som hängde ner från taket. Och bara litteratur på engelska (några mycket få på franska).


Det fanns så himla många böcker att välja mellan och till slut lyckades jag välja ut två som jag köpte. Och efter det fortsatte vår rundtur på Île de la Cité.


Till Marché aux Fleurs.


Helt enkelt en marknad med bara blommor och trädgårdsredskap och -prydnader. Och ett och ett annat vykort.


Där luktade det så gott av alla blommor! Hade jag bott i Paris hade jag helt klart köpt mina blommor här.


Och så blev det dags för lunch som vi åt på en restaurang. Jag åt äggröra med lax.


Och Wille åt tagliatelle med basilika.


Efter att ha ätit upp, besökt en liten söt godisbutik och handlat middagsmat gick vi tillbaka till lägenheten.
För övrigt fanns där en bukett med riktiga, vita rosor som stod i en vas på en byrå. Mycket fint och trevligt!


Efter att ha läst lite och klagat över ont i ben och fötter av att ha gått så mycket lagade vi mat.


Det blev kyckling och pasta med en massa, massa stekt lök till. Gott!
Och det var tredje dagen i Paris.

I lördags var det påskafton som vi firade hemma hos oss med att äta god mat tillsammans med mormor, min farbror och kusin.

Första morgonen i Paris gick vi upp tidigt och när vi gick mot metron höll solen på att gå upp och staden att vakna.


Vi kom fram till vårt första mål för dagen och blev glada över att vi hittat dit utan att gå vilse alltför mycket.


Dagens första mål var alltså Eiffeltornet, vilket ni kan skymta lite i bakgrunden på föregående bild.


Det var lång kö, så vi hade gått om tid att insupa omgivningen och begrunda hur högt det var ända upp till toppen.


Min arkitekturvän försökte få mig att verkligen förstå vilket komplicerat fackverk tornet faktiskt är så att jag kunde beundra det än mer.


Jag var mest orolig för att någon skulle ta självmord genom att hoppa från toppen och kanske landa på oss. Jag tittade i kön efter personer som såg ensamma ut och föreställde mig att det var deras sista planerade dag i livet. Som tur var var mina oroligheter obefogade.


Så kom vi upp till andra våningen med hjälp av hissen.


Och så åkte vi ända upp till tredje våningen. Högt och häftig utsikt över staden Paris!


Man kunde kolla ner på Seine och trafiken.


Och kolla bort mot Triumfbågen.


Och ner människorna som vandrade på Champ de Mars. Fransmän gillar helt klart det där med symmetriska trädgårdar.


Vi tog hissen ner till andra våningen och gick sedan alla de 668 trappstegen ner. Det kändes i vaderna efteråt!


Hoppbild!


Sedan gick vi vidare mot Hôtel des Invalides med den gyllene kupolen.


Men vi gick aldrig in utan satt bara på trappan utanför och solade oss och tittade på alla turistbussar som körde förbi.


Vi gick bort till Le Bon Marché där vi köpte lite lunch. Som parmaskinka och La Vache qui Rit-ost.
Och Wille hade hunnit shoppa lite på vägen, som ni kanske ser.


Vi satte oss i en park framför Le Bon Marché som verkade vara en populär liten lunchpark.


Efter att jag tappat en riskaka med ost på i gräset, fick vi lite sällskap av duvor som gärna ville dela lunch med oss.


När vi ätit upp och njutit klart av att bara sitta i solen gick vi bort till Jardin du Luxembourg och strosade runt.


Och fortsatte sedan vidare mot Paris förmodligen bästa paraplyaffär. Där fanns nästan alla paraplyer man kunde tänka sig! Hade de bara kostat lite mindre hade jag absolut köpt minst ett!


Vi gick över till ön Île de Saint Louis.


Där gick vi förbi den mest gula affär vi någonsin sett och köpte glass på Berthillon, som skulle ha bästa glassen i hela Paris.


Aprikos- och vaniljglassen var i vart fall supergod. Slår dock inte glassen i Italien.


Och när glassen var uppäten gick vi hem till lägenheten igen.

Medan jag roade mig i Paris kom ett paket med böcker hem till mig. Jag hade ju hoppats på att paketet skulle ha kommit innan jag åkte iväg så att jag skulle ha böcker att läsa med mig eftersom den sista outlästa boken jag hade kvar hemma redan var halvutläst. Men det löste sig i vart fall med att jag köpte en bok på flygplatsen.
Nu är bara frågan vilken av alla böcker jag ska börja läsa ...

Den första april flög jag flygplan för första gången i mitt liv. Jag omgav mig med Patrik, mamma och Wille som flugit flera gånger och som berättade trygga och säkra saker med att flyga.

Dock blev det knas i första säkerhetskontrollen. Jag hade en solkräm och en annan flaska, som båda innehöll mer än 100 ml, med mig. Jag kände mig dum och förudmjukad över att bli tagen som en potentiell terrorist (vet ju att det är en rutin, men så var känslan) och ville helst bara åka hem och dra ett täcke över mig. Men Patrik och Wille tröstade mig och jag klev på planet tillsammans med Wille.


Jag kikade mest ut genom rutorna för att få se vår fantastiska planet uppifrån. Dessutom blev jag lite åksjuk, vilket jag inte visste att man kunde bli av att åka flygplan eftersom jag aldrig hört talas om någon annan som blivit det. Men det utvecklades inte till något mer än en lätt illamåendekänsla turligt nog.


När vi landat började vårt sökande efter lägenheten vi hyrt. Att komma på rätt tåg från flygplatsen in till Paris var lätt. Desto svårare att hitta ut från Les Halles och sedan vidare genom gatorna. Vi gick fel minst en gång, men hittade i vart fall en liten, liten mataffär på vägen och passade på att köpa lite frukost att äta morgonen därpå.
Vi hittade lägenheten till slut, bäddade sängen, kokade pasta, åt och gick och lade oss.

Igår gjorde jag mitt livs första högskoleprov. Jag hade inte riktigt räknat med att det skulle ta så lång tid. Jag visste ju att provet inte skulle vara slut förrän efter fyra, men jag hade ändå inte reflekterat över att det skulle vara så krävande och uttröttande. Det tar verkligen på huvudet och kraften att göra fem prov efter varandra. På lunchrasten cyklade jag och Patrik hem till honom och när jag ätit upp gårdagens rester la jag mig och vilade lite. Välbehövligt för att återfå lite, lite kraft!

Fastän jag var så trött mot slutet var det ändå det sista provet jag fick bäst resultat på, kanske för att jag hade börjat komma in i tankesättet. Jag har rättat mitt prov och det blev inte världsbäst resultat, men inte särskilt dåligt heller. Får se hur mycket poängen är värda när de har rättat alla proven!

Efter provet åkte jag hem till mormor för att krama henne hej då. Varför kommer jag säga i nästa inlägg.

Ännu lite senare på lördagskvällen åkte jag tillbaka hem till Patrik som hade en liten fest. När lördag gått över till söndag åkte jag hem igen och vaknade alldeles för tidigt av mig själv i morse (halv sju!).


Solnedgången igår. Så himla, himla vacker.